Varför jag varit tyst…

30 oktober, 2017 2 av @Amelie

Jag har inte skrivit på länge nu, vilket har känts tråkigt. Men det finns en speciell anledning och jag kommer nu förklara det hela.

För tre år sen var jag här nere i Göteborg för att träffa ett gäng som vi brukar spela ett spel med, Arma 3. Vi var ett gäng på ca 15 personer. Vi käkade gott och umgicks hela natten. En av mina bästa resor faktiskt. Men inte trodde jag att det skulle leda till att en dag göra mig så här lycklig.  Efter resan fick jag flera nya vänner. Där ibland Andreas.

Den 20 nov 2016 tyckte Andreas och jag att det var dags att ses igen. Vi båda hade haft ett jobbigt år. Men vi hade funnits där när den andre hade velat prata. Men nu behövde Andreas miljöombyte och jag att få någon att prata ut med. Vi hade en underbar helg. Jag fick visa Dalarna och vi pratade säkert i timmar. Här han lämnade av mig hos mina föräldrar så kände jag att han redan gjort mig 100 gånger lyckligare genom att bara vara min vän och faktiskt lyssnat på mig. Veckorna gick och vi hördes nästan varje dag. Och något växte under dom veckorna. Jag trodde nog att det var mest från min sida och tänkte att han knappast skulle se nått i mig. Men det gjorde han och veckan senare var han uppe igen. Sen gick allt fort.

Men under sommaren 2016 hade jag på skoj sökt jobb i Göteborg på Volvo cars, utan att fundera ut en lösning om boende. Men efter som mitt jobb på SSAB skulle ta slut så var jag tvungen att se mig omkring. Jag fortsatte att söka under hösten flera tjänster på Volvo. Och medans jag och Andreas träffades så ringde Lernia och erbjöd mig en intervju. Jag fick lite lätt panik men sa ja och tänkte att jag alltid kan tacka nej sen. Men efter att ha prata med Andreas så bestämde vi att om det blev jobb så fick jag bo hos honom. Och så blev det. Dock inte i gästrummet.

Sen i Februari har jag nu bott här nere på Hönö. Allt har verkligen blivit så bra som det kunnat. Men… så var det någon som ville tala om vad du tyckte om mig och vårat förhållande

Det här kom i brevlådan en dag. Jag öppnade detta på väg till jobbet. Så rädd som jag kände mig då var verkligen längesen jag kände mig. Jag ringde i panik till Andreas och till folk i min närhet. Jag trodde verkligen inte detta kunde hända mig. Och jag önskar att det aldrig ska hända någon annan heller. Även om det bara är ett papper med en massa ord på så gjorde det så fruktansvärt ont all läsa detta. Det tog mig lång tid att släppa detta full ut. Men med allt stöd från våra vänner och grannar så är vi starka igen tillsammans och kan kolla tillbaka på brevet. Det som ändå stör mig mest är hur man kan skriva detta utan att stå för sina ord. Så länge personen inte gör det kommer jag inte låta detta påverka mig mer!

Jag slutade skiva min blogg pga detta men nu är jag redo att börja igen.  Tack för att ni läser och kommentera gärna.